Garmin Ultra Race 81km

Mina racerapports är inte alltid racerapports på det sätt man brukar skriva dom.

Så förvänta inte det.

För mig är det mer berättelser från mitt liv.

Osorterat, direkt och ofta utan filter.

En ultralöpares bekännelser kanske? ”Tales of a mad man”?

Sen finns det ju iregel en racerapport inflätad också.

Denna gång; Garmin Ultra Race 50miles

Del 1 The Black Dog

Jag vaknar med ett ryck. Har snubblat över en sten i drömmen. Kropp och hjärna springer fortfarande, även om jag nu ligger i en säng.

Det är mörkt. Kommer inte ihåg vart jag är.

Ett ögonblicks ångest ersätts av insikt. UTMB.

Har svårt att röra mig. Ont överallt.

En liten lägenhet i Chamonix.

Långsamt, långsamt drar jag mig över mot fönstret och tittar ut.

Ljuset är kvällsgrått. Det regnar. Med löften om höst.

Där nere på gatan, lite skymd av en soptunna, står en stor, svart hund.

Den tittar upp mot mig, våra ögon möts ett ögonblick. Vi har setts förut.

Nej, tänker jag. Du skall inte få tag på mig. Inte den här gången.

Jag måste vidare.

Tittar upp mot dom mäktiga fjällen. Skymt av måne.

I lite över ett dygn har jag löpt runt i dom Franska alperna.

Och där, inte ens ett halvt dygn efter målgång, drar hjärnan igång igen.

”Vidare, vidare!”

Sen kryper jag tillbaka till sängen och somnar om.

Kroppen rycker och springer fortfarande, men hjärnan är lugn medan den långsamt tuggar på nästa mål och utmaning.

3 dagar senare drar jag igång träningen igen.

Det känns bra.

Så.

Jag bestämmer mig för att göra alla fel i boken vad kommer till återhämtning.

Trots allt var det inte mig som skrev den boken.

Mot Stolowe bergen!!

På det viset blir det att 8 dagar senare rockar jag och m/s Color Viking havet i 22 s/m vind och 7 meters vågor på väg mot Sandefjord, Norge.

Eller, Color Viking rockar, jag håller mig fast.

Framme i fören på 6. däck får jag uppleva känslan av att vara viktlös, samt havets hårdhet när det möts av ett flygande 137 meter långt och 20000 ton tungt fartyg.

Jag har en löparkompis som också är en mycket duktig simmare.

Janne provar lära mig crawla.

Det här med flytläget har vi jobbat på.

Undrar stilla om det funkar i 7 meters vågor.

Rätt säker på att min vanliga taktik, nämligen att svälja allt vatten i Mörttjärn på Kroppefjäll inte kommer fungera.

Jag tittar på skådespelet tills det mörknar, sen somnar jag med pannan mot bordplatan.

Viking knarrar, skrattar och dansar vidare till ljudet av sin egenproducerade metalcore låt.

Torp flygplats skickar mig sen på ett flygplan med riktning Wroclaw, Polen.

Jag är på väg till Radkow, en liten by som gränsar till Stolowe Mountains nationalpark, som sträcker sig ända in i Tjeckien.

Mjuka bergsformationer i Stolowe

Polen

Polen visar sig att vara ett land med stora kontraster.

För mitt otränade öga finns inget mellanläge.

Antigen gamla grå hus, spritflaskor, Ladabilar och små slingriga vägar, eller dyra bilar, moderna hus och A4’an.

A4’an är snabbvägen i Polen, där vanlig marschfart är 140 km i timmen. I högerfältet.

Jag kör en spillrans ny 2018 Toyota Corolla.

En riktig gubbil med alla finesser. Den vrålar när jag kör på vita linjen och dimmar fjärrljuset när den känner för det.

Vilket inte är så bra som det hörs ut, därför att inte en enda person i Polen använder reflex.

Dom går och cyklar mitt i vägen.

I mörkret.

Och min bil har självfallet dimmat på det enda gatljuset i mils omkrets.

Det finns många kors med blommor långsmed vägarna.

Del 2 Garmin Ultra Race 81 km, 2700hm

På hemsidan står det att det är ett utav dom största fjälloppen i Polen.

Mer fattar jag inte, för all annan info är på polska, men tänker som så att om det är det största så måste det väl vara bra arrangerat också.

Men man fattar det man vill fatta;

Cola och banany

Auto translate briljerar i vanlig ordning:

Innan jag åkte till Frankrike för 2 veckor sen blev jag varnad; Ingen pratar engelska, bara franska!

Det visade sig till stor del vara fel.

I Polen däremot stämmer det bättre. Få pratar engelska, dom flesta bara polska, vilket försvårar kommunikationen örlite.

Från racebriefingen kvällen innan loppet:

Dom är två som pratar, jag tror på olika språk, men jag fattar inget.

I nästan en timme håller dom på.

En snäll racedirektor ger mig en 5 minuters snabbversion när dom är klara.

” Do not get hit by a train!” ”Ok” säger jag.

Jag misstanker att jag kanske har missat nått viktigt.

Lämnar in min dropbag och åker tillbaka till boendet i mörkret.

Håller på att laga roadkill av 2-3 personer som vandrar mörklagda mitt i vägen.

Bra val, dåliga val, skoval

Har rekat lite i bergen dagen innan. Mycket rötter, sten och gammal stig.

Det ska regna.

Det kommer vara halt. Jag behöver sko med bra grepp.

Valet faller på Evo Mafate, som Hoka Sverige har varit så vänliga att skicka mig.

Ett annat val är detta med den obligatoriska pannlampan.

Jag packar ner min nödlampa, den väger nästan inget.

Den riktiga pannlampan ligger i dropbagen, planen är att byta lampa om jag ser det kommer mörkna innan jag är klar.

Dawn of a new day.

Jag har nog varit sådär lite besviken på mig själv efter TDS. Lite. Erkänner. Jag ville mer.

Den här gången har jag lovat mig själv att inte springa snällt utför för att spara benen.

Inte vara rädd för att dom tar slut.

Klockan ringer 03.40. Starten går klockan 06.00.

30 min att åka. Det är mörkt ännu.

Mörkt ännu.. Vafan. Ops. Japp, jag missade definitivt nått på briefingen.

Det är ju mörkt på morgonen också, inte bara på kvällen, och min lampa ligger i drop bagen.

Ljusna då, ljusna!!

Nope. Stupid is what stupid does.

Jag sätter min lit till banprofilen. Efter den inledande asfalts kilometern, drar det brant uppåt, och då borde det gå bra med lilla lampan.

Har inte kommit långt upp i backen innan jag ligger på magen. Skrapar upp vaden, blöder på knät.

Ljusna då!

Regnet och dimman gör att dagsljuset nog kommer senare än vanligt.

Jag springer och lyfter bena så högt att det nog ser ut som att jag löper i imaginärt vatten.

Det ljusnar tillslut, första fjället ligger bakom, Stolowe är olikt allt annat jag har sätt förut.

Det är inte mäktigt på samma sätt som alperna, men det ger starka intryck av nått annat.

Urtid? Dimman förstärker intrycket.

(Bilderna är tagna i solljus dagen innan)

img_2273

Springer på upp mot första kontrollen, vid 12-13 km.

Denna gången vill jag tävla, inte bara deltaga, så har sprungit ut i tät, på så sätt kan jag iallafall räkna hur många som passerar mig är tanken, då jag ser det som osannolikt att jag kommer få uppdateringar  på placering undervägs i loppet.

Det kommer en grupp löpare in i kontrollen precis efter mig, men jag ser inga damlöpare där.

Andas lite lättare. Lite.

Det är långt kvar.

Men redan nu kan jag känna att kroppen är där den skall vara, och jag är på ett strålande humör.

Jag springer i en grupp herrlöpare. En utav dom pratar.

Högt och mycket. Väldigt mycket. Jag fattar inte nått utav vad han säger, tror nog det är polska.

Dom håller ett tempo som passar mig bra, men jag känner att jag vill ha tystnad.

Springer om gruppen, men dom hänger på, sen springer dom om mig igen i  några svängar.

Så håller det på.

Hur kan han prata så mycket och springa samtidigt tänker jag.

Jag kapitulerar och sätter på musik istället.

Inte så att han pratar med mig, och inte fattar jag nått.

Jag trycker på lite extra, och plötsligt är jag själv, springer i grasset, ingen stig, orange merkband på små pinnar.

Det är tyst, skönt tyst.

Dimman dämpar alla ljud och synintryck.

Det är nästan som i en dröm.

Och i den drömmen hittar jag en sanning.

Eller iallafall nått jag tror är en sanning just då.

På samma sätt som att en dröm är sanning medan man drömmer.

Nu i eftertid är jag lite osäker på om det är en total sanning, men nått finns det i det.

I långlopp tävlar inte män och kvinnor i samma klass, men dom tävlar sida vid sida, samma distans. Det är lätt hänt att man som damlöpare jämför sig med herrlöparna.

Så också jag.

Jag brukar säga ” Jag bryr mig inte om om det är dam eller herrlöpare, jag tävlar mot dom som springer ungefär lika som mig. ”

När man gör så, är det svårt att vara helt nöjd, även om man gör ett riktigt bra lopp, därför att det i 9 av 10 fall inte är möjligt att vinna.

Det finns en anledning till att det är uppdelad i klasser.

En 100 m damsprinter blir inte tillfrågad hur hon placerade sig i herrklass, eller i totalen.

Hon får sin placering utan frågor. Kom hon 2a, så kom hon 2a.

Punkt.

En damlöpare i ultralopp blir ofta frågad om just detta.

Och kommer man 2a så måste man precisera 2a i DAMklass.

Och då känns det av nån anledning som att man har gjort en sämre prestation..

Från och med nu skall jag tävla i min klass avgör jag.

Hur det skall sättas ut i livet är jag mer osäker på.

Sen får jag se en herrlöpare i vit tröja där framme i dimman, och börjar jaga ikapp.

Jag kommer i kapp honom nån kilometer innan dropbagkontrollen. Vi löper ihop siste biten dit. Jag får se hans startnummer.

Det börjar med 1000, vilket indikerar att han springer etapploppet som går över 3 dagar.

Han springer inte i min klass, eller vänta, det hade han ju inte gjort oavsett.

Osäker på hur stor ledning jag egentligen har spenderar jag inte mer tid än nödvändig vid min dropbag, en ihärdig funktionär provar att hjälpa mig få grejer ut av väskan.

Jag frågar henne snällt om att fylla en vatten flaska jag vet jag inte kommer använda.

Lite ofint, men jag vill vara i fred med min ”to do” lista och fylla på i löparvästen med ny energi och mina på förehand fyllda vattenflaskor.

Funktionären kommer tillbaks med vattenflaskan, jag lägger resolut den ner i väskan och stänger den.

Jag ler och springer i väg, medan hon står kvar med väskan och en frågande min.

Just när jag lämnar hör jag en hög röst och mycket prat.

Herrgruppen hälsar och nickar mot mig denna gången.

Karma tänker jag. Där fick jag.

Nu går det uppför ett tag, några ställen så brant att man får använda händerna för att dra upp sig.

Sen några riktigt trånga passager, var glad jag inte hade ätit pizza kvällen innan, för då hade jag fastnat.

Sedan jag i mitt tidigare ögonblick av klarsinne har fattat att jag tävlar i damklass, och fortfarande inte har några damlöpare att jaga i kapp, provar jag att hålla ett tempo som är starkt nog att inte ge bort något gratis, men samtidigt så kontrollerat att jag har krafter kvar att öka om någon skulle komma.

Nästan så att jag hoppas det ska komma någon, så att jag kan få testat denna taktik, men ingen kommer.

Tid passerar, mil passerar, kroppen känns mycket bra, jag är nöjd med mitt vätska och energi intag.

Passerar 6 mil, det går fortfarande uppför.

Då hör jag det.

En röst. Jag känner igen den.

Fan också. Dags att öka.

Nått långt där bak i mitt huvud säger” kom ihåg att dom inte löper i samma klass” hjälper liksom inte.

Det går ett tag, fortfarande hör jag röster nedanför mig i berget, dom kommer närmare.

Just idet jag når toppen är dom i kapp mig.

Teknisk stig, jag ökar farten, dom springer inte om, ligger nån meter bakom. Det blir riktigt svårlöpt och brant utför.

Klippblock, rötter, hala stenar.

Snubblar, gör en räddningsmanöver en fjällget hade varit imponerad över.

Landar på fötter på ett klippblock längre ner.

Fattar inte helt hur, för visst var hela jag uppochner ett tiondels sekund tidigare?

Dom ropar bakom mig, jag säger, eller kanske signalerar att allt är ok.

Det planar ut, börjar gå uppför. Låter gruppen på 4-5 löpare passera.

Sen vaknar nått i mig, varför ska jag låta dom gå?

Jag är inte trött, och ja, inte samma klass o allt det där, men inte behöver jag väl låta dom gå om jag känner mig bra?

Ökar det jag kan, när vi är uppe är jag ikapp igen.

Dom ser mig och ler. ”Hon är tillbaka.”

Hur jag fattar vet jag inte, kanske säger dom det på engelska, kanske fattar jag plötsligt polska.

Kanske det bara är någon gest.

Dom stannar och låter mig springa före.

Jag är accepterad nu.

”Time to fly” tänker jag och springer på utför så tänderna skranglar i munnen och ögonen har svårt att fokusera.

Kollar snabbt klockan, 4.15 tempo. Det hörs inte så snabbt ut, men med över 78 km i bena, och mycket tekniskt stig känns det halsbräckande.

Några turister på väg uppför backen i motsatt riktning slänger sig ur vägen medan dom klappar.

Jag skrattar, ler och vinkar tillbaka. Fattar på nått sätt inte själv hur jag fortfarande kan ha så himla kul!

Gruppen med herrlöpare är splittrat, bara 2 hänger fortfarande med, när det börjar gå uppför igen går dom inte längre om mig.

Det har vuxit fram en sorts överenskomst dom senaste timmarna, vi backar upp och stödjer varandra.

Dessa två herrlöpare springer i mål ca 30 sek före mig, och det är dom som sätter på mig kronan när jag springer i mål som segrare.

Jag känner mig stark i mål, mycket stark.

Just i dag önskar jag att loppet hade varit längre.

Just idag hade jag kontroll.

Och just därför är jag nästan gråtferdig när jag springer i mål.

Inte därför att jag vann, men därför att min kropp och hjärna fanns där, och jag hade roligt hela vägen.


Dagen efter åker jag vidare till Auschwitz, och det kom till att bli en annan, mycket tyngre historia som behöver smältas lite längre innan den kan berättas.

Tillbaka





Tack till Garmin Ultra Race för ett bra arrangemang och foton, tack till med och motlöpare.


Annonser

6 reaktioner till “Garmin Ultra Race 81km

Lägg till

  1. Härligt att läsa att du har så roligt och att det känns så bra när du gör ett sånt lopp! Tänker att det skulle vara så mycket lida och plågas… du är otroligt stark ,Helle som pallar såna lopp efter lopp! Grattis! /”simläraren”

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

En WordPress.com-webbplats.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: